Det är farligt att bli bekväm

Det ska erkännas att jag är en kräsen gäst. Dessutom ska jag inte bara erkänna det. Jag är en aning stolt över det också. Varför ska man nöja sig med att gå på restaurang och bli serverad något som på sin höjd bara smakar okej?

I veckan gjorde jag ett återbesök på ”En Italienare och en Grek” för första gången på sju år. Det i sig säger något om mitt senaste besök och såhär i efterhand kan jag konstatera att det inte hänt så mycket sedan sist. Det känns som en ”trött” restaurang, man satsar inget på att utveckla sitt koncept utan har stagnerat. Man nöjde sig helt enkelt med att en gång i tiden öppna upp dörrarna, välkomna sina gäster och sen var det bra så.

Det är farligt att bli bekväm, lat och ”hemmablind”. Speciellt i en tid när Jönköping bokstavligt talat boomar vad gäller kulinariskt utbud.

Oftast upplever jag att ett besök på restaurang resulterar i att jag går därifrån med en allmän intetsägande känsla av att inte vara hungrig längre. Okej, men inget speciellt. Jag konstaterar, som många gånger tidigare, att jag hade kunnat laga samma sak hemma. Och när tanken på snabbmakaronerna i skafferiet känns som ett relevant alternativ till det man nyss blivit serverad, är det lätt att banna sin egen slöhet. Besvikelse och dåligt samvete. Inte två känslor man vill avrunda en middag med.

Min uppfattning har varit och är än idag att Jönköping varken har någon bra italienare eller grek. Idag så recenserar jag enbart ”En Italienare och en Grek”, men något som ligger mig varmt om hjärtat är italiensk mat. För mig innebär dock äkta italiensk mat inte köpt tortellini från ICA Maxi. Vilket var det jag blev serverad på ”En Italienare och en grek” i veckan. ”Tortellini á la panna” bestod av snabbköpets färska pasta serverad med en tråkig sås av grädde, champinjoner och okryddade kycklingbitar. Det smakade bokstavligt talat ingenting.

Som aptitretare beställde vi in vitlöksbröd. Det finns mycket som kan anses vara svårt och lätt att misslyckas med i ett kök, men vitlöksbröd tillhör inte den kategorin. Att misslyckas med detta måste snarare anses vara en bedrift än något annat. Vi ska inte ägna mer tid åt tillbehören med det är symptomatiskt för en trött restaurang att inte engagera sig mer i vad man ställer på borden. Det finns säkert över 500 sätt på vilka man kan göra bra vitlöksbröd. Ingen av dessa hade dock nått fram till köket på Barnarpsgatan denna söndag.

Sällskapet för dagen bestod av min sambo och min 12-åriga styvdotter. Recensionen av min pasta har ni redan fått. För att tillägga något positivt om denna rätt så var upplägget trevligt men som i sin tur gav förväntningar som inte möttes.

12-åringen i sällskapet beslutade sig för en grekisk specialitet för dagen, Souvlaki. Således frågade vi den tuggummi-tuggande (!) kyparen om det gick att få souvlakin i barnportion. Vi fick då svaret att hans barn inte hade några problem att äta den ordinarie storleken. Vi tog på orden och beställde Souvlaki. Och Souvlaki fick vi. Portionen var enorm och passade snarare för en byggarbetare än en 12-åring. Köttet var dock för hårt grillat och klyftpotatisen var en kvarts ojämnt ugnsstekt bakpotatis. Även här var således den bestående smaken intetsägande.

Sambon beställde en moussaka vilket även den var snyggt serverad. Smaken var helt ok en söndag men om jag beställt den en lördagskväll hade jag förväntat mig något med mer smak och karaktär. Om något ska sägas så smakade den uteslutande tomat och saknade den pikanta tonen av persilja, kanel och timjan. Lammfärsen var dock bra i sin konsistens och äggplantan inte helt sönderkokt.

Slutkontentan är att jag får känslan av att kocken denna dag var mer grek än italienare.

En parentes – när jag vill ha riktigt bra italiensk mat besöker jag en av mina favoritrestauranger i Stockholm som heter Nostranos. Det är genuint, har äkta italienska smaker och arbetar med råvaror som inte kommer ifrån snabbköpet på hörnet. Om ni som jag diggar italiensk mat så gör ett besök där. För det mina vänner – är på riktigt.

Prisnivå:
En varmrätt ligger på ca 150kr – 200kr