Häromdagen så ringde det på min telefon, det var Torbjörn Berlstedt på Jönköpings-Posten som ville träffa mig och prata om den internationella vegetariska dagen.
Helt ärligt så skiter jag fullständigt i sådana temadagar och hade i ärlighetens namn inte ens koll på att den existerade.
Men jag blev väl smickrad antar jag – så jag tackade märkligt nog ja och fick panikartat röja undan det värsta kaoset i vår lägenhet och googla lite snabbt om vad den här dagen ens gick ut på. Det gäller ju att vara förberedd tänkte jag. Listig är mitt andranamn.
Intervjun blev hyfsad, jag fick fram det jag ville ha sagt, åtminstone något sådär. Jag pratade lite om mina samvetskval, något som jag berört på den här sidan innan tror jag? Hur jag kände mig som en skurk för att jag var högst delaktig i att äta vår planet till döds.
Som om inte det var tillräckligt så plågades jag av en skam över att jag inte kunde ta steget, det enkla lilla steg att lämna köttet bakom mig och inte se mig om igen, någonsin.
Ni som känner mig vet ju att jag är lite neurotiskt lagd, för att uttrycka det milt, så de här tankarna plågade mig o det grövsta.
Samtidigt som mina husgudar skaldade att veganism minsann var det yttersta tecknet på barmhärtighet och medkänsla så stoppade jag i mig falukorv och stuvade makaroner med gråten i halsen.
Nu raljerar jag förstås, någon gråt hade jag aldrig i halsen, men ångest – det hade jag!
Sen kom den, dagen D – eller natten N kanske man säger? För det var inte på dagtid, det var under arla morgontimme jag tog beslutet.
Jag lämnade animalierna bakom – och jag har inte för en sekund ångrat det, tvärtom, det var det bästa beslut jag någonsin tagit.
För djuren, för miljön, för mig själv.
