När jag går på krogen i goda vänners lag väljer jag exalterat spenderarbyxorna. Eller ja, i mitt fall klänning. Jag lägger gärna en slant på en god middag på ett bra kök. För mig är upplevelsen av en restaurang så mycket mer än en ”mysig” fredagsmiddag. Missförstå mig inte, jag kör gärna en tacoskväll i soffan men en riktig bra servering kan jag leva gott på i flera veckor efteråt.
Ett restaurangbesök är som en symfoniorkester. Alla instrument, stora som små, högljudda eller näst intill obefintliga för örat utgör tillsammans ett mästerverk. Noga framarbetat med mycket eftertanke och engagemang. Även de till synes allra minsta toner som tycks drunkna i allt annat har vävts in och i sin helhet blir det ett fulländat verk.
På en restaurang finns lika många komponenter som ska fungera tillsammans. Här spelar miljö, ambiance och menykomposition liksom service, råvaror och det man får på tallriken lika stor roll. Väldigt sällan levererar en krog en ”jackpot” men när man väl får chansen att uppleva det går man salig därifrån. Dessvärre upplever man oftare kulinariska nitlotter än sakralt välkomponerade smaker. Och inte allt för sällan går man därifrån med ett stort ifrågasättande av sin gastronomiska tro till landets kockar och kök.
Vid de mindre trevliga restaurangbesöken tillhör jag den delen av sällskapet som i dessa fall för oväsen av mig. Med all rätt, enligt mig själv. Varför ska jag sitta tyst och inte säga något när svaret på frågan om maten smakar bra är nej. Mina middagskompanjoner är inte alltid lika entusiastiska över min ärlighet och läktaren där min hejarklack borde stått ekar allt som oftast tom.
Klagoarenan är en obehaglig plats och långt utanför gränsen av mångas bekvämlighetszon. Mitt sällskap skruvar obekvämt på sig i sina stolar och böjer urskuldande bort blicken åt ett säkert håll långt ifrån skottlinjen. Att klaga på något så att den ägnade mottagaren hör är inget bra. Man gör det dock gärna och rikligt sinsemellan över bordet. På så sätt undviker man etiketten ”besvärlig gäst” och bevarar samtidigt friden och stämningen för man är ju trots allt ute för att ha trevligt tillsammans.
I Sverige är man rädd för att sticka ut och säga ifrån. Men varför ska jag acceptera att den oxfilé som jag är beredd att betala en ansenlig peng för är stekt well done istället för mitt beställda medium rare. Eller att fisken är så överkokt och torr att den smular sönder som toalettpapper på tungan. Vem hade inte krävt pengarna tillbaka efter upptäckten av ett stort hål i den nya tröja man nyss köpt på H&M? Eller nöjt sig med att bli avsläppt i Nässjö om man bokat en biljett till Stockholm? Svaret är ingen. Här hade allmänheten istället utbrustit i ett ramaskri och snabbt skickat ett sms till Aftonbladets redaktion om hur dåligt SJ levererar.
I vårt kulinariska Sverige anses det dock näst intill ohyfsat att påstå att maten kocken lagat inte smakar bra. Jag tror att detta är en allmän uppfattning långt ifrån verkligheten och hur det egentligen ser ut. De professionella köken är nog ödmjukare än vad vi vill tro och hade antagligen hanterat klagomål likt alla andra serviceinriktade verksamheter med ambitionen att i slutändan få gästen nöjd och gå därifrån med viljan att återkomma.
Genom att låta en middag passera i stumt missnöje är vi vår egna största fiende. Valet att påverka middagen är till syvende och sist ens eget även om man tvingas lämna sin trygghetszon. Det handlar inte bara om att ”klaga” då frågan ställs på om maten smakar bra. Det är kockens sätt att fukta fingret för att se åt vilket håll vinden blåser. Att i dessa fall ge ärlig feedback, bra som dålig, är i de allra flesta kök varmt välkommet.
