Bob.
Enligt recensioner på Facebook så är detta definitivt en högklassig finkrog värd minst 3 Michelinstjärnor. Men man ska inte tro på allt man läser.
Vi kliver in och personalen är nästintill förvånade över vår ankomst. Kort och gott var förbokning rent ut sagt obehövlig. Det är nästan tomt i den pampiga lokalen, vilket ger en känsla av att befinna sig i en uppiffad festlokal. Köket är öppet och välpolerat, men det ryker från ugnarna och röken finner väg ut i hela matsalen.
Kyparen, en ung kille med så dålig koll att en schimpans hade kunnat servera oss i stället, dyker så småningom upp. Är detta ännu en varning för att det ligger en död hund begraven i köket? Ett bra ställe borde ha koll på vilka de anställer. Vi frågar honom om dagens fångst men han kommer inte på fiskens namn. ”Forell eller något sån’t… tror jag” säger han efter att ha kollat med köket lite snabbt. Vinet är slut och ersättningsvinet är för svåruttalat, kvällens grönsaker är ”rostade morötter typ”. Skämtsamt räddar han situationen genom att berätta att han är bättre på att dricka vin än att prata om det.
Jag väljer torsk. Torsk till förrätt och torsk till varmrätt, för mer fisk än så finns inte (förutom forellen). Vegetariskt kan man glömma. Däremot kan man välja och vraka bland kött. Väljer du polskt kött i stället för svenskt får du din rätt 20 spänn billigare. Vinnande koncept? I think not.
Förrätten kommer in snabbt och är tjusigt upplagd. Men den är iskall och får mig fundera över om den redan stod färdig i kylen.
Tiden går och cirka 1 timma efter ankomst ber vi om att få in lite bröd. Servitrisen säger att hon glömt bort oss och lägger snabbt upp en brödskiva var på våra assietter, så snabbt att en av oss blir utan; vi glömdes bort igen.
Nästan 2 timmar sedan vi beställde och vi väntar fortfarande på vår mat. Märkligt kan man tycka, då stället faktiskt är väldigt tomt. När maten kommer in är torsken både mjäll och smakrik, men knappt ljummen och hade bevisligen fått stå klar ett bra tag innan servering. En hinna hade bildas på min potatispuré och skummet i pepparrotsskummet är upplöst. Detta påminner om när man glömt mat i mikron och av lättja väljer att äta den halvkall i stället.
Två i vårt sällskap hade beställt kött, den ene hängmörad biff och den andre entrecôte. Biffen så seg att bitar lämnas kvar och entrecôten så rare att den fortfarande kunde springa. Vi tillkallar personal och blir lovade en ny, mindre rare och mindre kall. Köttbiten som sen kommer in är om möjligt ännu kallare och ännu mer blodig. Hovmästaren kommer till undsättning och entrecôte #3 kommer in. Denna gång medium-rare och till och med varm, men själva köttet håller absolut inte måttet. Vi bjuds på denna rätt, men kompenseras inte för övrigt missnöje. Dessert finns inte på menyn, men hade det funnits hade vi skippat den ändå.
Jag vet inte vilka ambitioner Bob har, men om de själva känner sig nöjda ligger ambitionnivån tämligen lågt.
