När jag först hörde att Stuk skulle öppna visste jag att det skulle bli bra. Två grundare, lång erfarenhet och kopplingar till Tommy Mylllymäki. Två killar som tänkte som vi, att Jönköping saknar något, men som också tog fram det.
Att kliva in i den skandinaviskt minimalistiskt inredda lokalen är som att träda in i Stockholm. Där innovation frodas och normer bryts. Ingen dammsugare eller Napoleonbakelse. Inte heller någon räkmacka på tekaka eller bryggkaffe som stått på eftervärme alldeles för länge. Nej inget sådant, alls.
Det är fullt inne i den ombonade lokalen, men det är inte för fullt. Inget är slut, och besticken ligger prydlig polerade på plats. Jag tittar på när surdegspizzor gräddas och mackor monteras. Det doftar bageri och jag vill aldrig gå därifrån. Efter att ha inspekterat utbudet som skyltats på en tavla på väggen beställer jag handbryggt kaffe och en avokadomacka. Beskriver kort vad jag vill ha för smak och blir erbjuden en böna från Costa Rica. Brygden serveras i en glaskanna och en lapp som berättar mer om böna och rostning medföljer.
Plötsligt förflyttas jag till Malmö, Lilla Kafferosteriet. Kaffet där är det bästa jag druckit men detta är bra nära alltså. Inte för starkt, utan precis över gränsen att det ska vara blaskigt, precis där, där aromerna är som mest framträdande.
Mackan. En alldeles lagommogen avokado på sprött, nybakat fröknäcke, toppad med majonnäs, ost och gräslök. Inget trams, inget tjafs. Detta är bara bra, punkt. Och det är precis det, det som saknats här. Killarna fattar grejen. Gå dit. Stuk är det bästa som hänt Jönköping sen, sen jag vet inte ens när.
