Höga förväntningar, men Brasseriet nådde inte fram

Brasserie Park, Brasseriet. Bakgården till allas vår koloni och Jönköpings hetaste matduo.

Med minnet färskt av Tegels smaksensationer, och kollegors lovord om rödbetssalladen, gick jag alltså på AW, med min far. Klockan 20.00, en halvljummen sommarkväll i juli när vindarna svalkade som mest.

Första intrycket, var ganska intetsägande. Folk satt och åt, några stod vid baren, och alla verkade ha det ganska lagom trevligt. Lite sådär som man har en fredag, när jobbveckan glider över mot ledighetsdagarna. Lokalen försökte anamma en fransk, industrialistisk anda och lyckades något sånär. Vanligtvis gillar jag höga tak, men takhöjden fick den där personligt pittoreska franskheten att tonas ned. Det kändes inte riktigt genuint. Speglarna däremot, dem gillade jag.

När vi frågade efter bord för två, blev vi erbjudna att sitta i baren och dricka ett glas vin innan vårt bord skulle bli ledigt, men den unge och något ivrige bartendern var snabb med att påpeka att vi sedan skulle behöva betala för drycken.

Vinet var gott, och det fanns klassiska viner inte bara från Frankrike. Men inget ekologiskt.

Menyn. Ja, den var fransk! För en vegetarian fanns det flera alternativ, tyckte min far. Det fanns tre. Men jag hade redan bestämt mig sedan innan och såg rött, det vill säga; jag beställde rödbetssalladen. Klassisk rödbetssallad med diverse småblad, surdegsskiva och feluttalad chèvre, självklart toppad med runny honey och valnötter. Varken mer eller mindre klassisk än så. Vilket inte är fel, men kanske inte heller vad jag hade förväntat mig. Men om det säger mer om mig eller restaurangen, är upp till er.

Så till kvallen, kvaliteten upphöjt med kvantiteten. Nå, kvantiteten var väldigt lagom en fredagskväll i juli. Salladsbladen var pigga och krispiga, och visst hade de lyckats få till balansen mellan syran och sötman. Honungen slog igenom på ett ypperlig sätt, både med rustik smak och nedtonad sötma. Däremot var den saltbakade rödbetan inte sådär mjäll och rostad som man vill; sötman hade inte riktigt nått sin maximala styrka. Inte heller getosten var riktigt där, utan förblev lite halvtillagad med endast viss förnimmelse om karamellisering. Surdegsbrödskivan var emellertid rostad, men till den grad att mina tänder hade problem att tugga isär den. Hade det inte varit en enda stor skiva i botten av salladen, utan små krutonger, hade den säkerligen höjt salladen istället för ett bli lämnad kvar jämte min honungsnedfläckade linneservett.

Personalen var trevlig, men något okunnig. Jag uppskattar när personalen är engagerad och upplyser mig om de där smådetaljerna som gör just deras mat speciell just den kvällen.

I slutändan är jag kluven. Jag gillar stuket och det är definitivt ett av Jönköpings bästa matställen, men Brasseriet känns ungt och behöver mogna. Klassiska rätter, utan konstigheter, som en finfransk krog driven av en hipster som inte vill vara hip. Det här är bra, men det kan definitivt bli bättre.

 Prisnivå:
139kr för min sallad, som var en ”lite mindre” rätt,  kändes ändå som ett helt okej pris.