Mat-Jönköpings senaste tillskott Ciro har blivit en riktig snackis sedan öppningen i början av mars. Bilder på deras pizza- och pastarätter har fyllt Jönköpingsbornas sociala medier och hyllningarna har varit många. Så med skyhöga förväntningar, en hungrig mage och en önskan om att få en riktigt pangupplevelse besökte jag Ciro.
Skjutdörrarna öppnas och vi kliver in i den nyrenoverade lokalen. I mitten en stor bar med köket precis bakom. Ett härligt sorl, lagom mycket folk och en god doft i luften. Vi har lite svårt att få kontakt med någon i personalen, men efter en stund kommer en servitris fram. Själva entrén till restaurangen är ganska liten, så vi blir stående nära skjutdörrarna som i sin tur gör att väldigt mycket kall luft kommer in i restaurangen. En av de större nackdelarna med skjutdörrar.
Till slut får vi vårt bord precis bredvid baren. Bordet har stenskiva och stolarna är i rosa sammet. Väldigt modernt och fint. Men – stolarna är något låga för bordet (eller tvärtom för den som vill se det så), vilket gör att vi inte sitter klockrent. Menmen, tänker jag och mitt sällskap, vi är ju främst här för maten.
Menyn består av noga utvalda antipasti, pasta och pizza. Formgivningen av menyerna passar in i lokalen – allt känns väldigt genomtänkt. Efter några diskussioner bestämmer vi oss för att först ta en cocktail och sedan pasta. Jag väljer Linguine alle vongole, vilket innebär pastasorten linguine med venusmusslor, vitt vin, chili, vitlök, persilja och tomater.
Först kommer drinken in. En välbalanserad cocktail som är både sur och söt. Serveras med färska hallon och känns som en perfekt förrätt. Efter en lagom lång stund kommer maten in. Det doftar gott om persilja, chili och vitt vin från min tallrik. Det ryker och det känns som jag får maten direkt från spisen.
Och så börjar jag äta. Fortfarande med förväntningar högre än Kebnekaise. Smakerna är bra; det är en fin balans mellan chilin, persiljan, vitlöken och det vita vinet. För mig som har svårt för när vitlök tar över en rätt, är det precis lagom mycket. Det är väldigt gott!
Men när jag har ätit en stund upptäcker jag till min förvåning och besvikelse att det ligger en stor pastaklump på min tallrik. Det där händer ju ibland när man kokar spaghetti hemma, att pastan fastnar och bildar en klump. Att en restaurang som Ciro ändå tycker att min tallrik är okej att servera, när pastaklumpen ligger tydligt på tallriken känns lite konstigt. Så jag skär av min bit och lägger den på assisetten där även skalen från musslorna ligger.
1. Fin meny som matchar inredningen. 2. Pastaklump på tallriken. 3. Rolig detalj med texten ”Piazza Atollo” på kvittot.
När vi har ätit upp är vi sugna på att avsluta middagen med något sött. Men ingen i personalen kommer förbi vårt bord, så till slut när en servitör kommer för att fylla på våra vinglas får en i mitt sällskap fråga ”Kan vi få se dessertmenyn?”. För mig är det dåligt när personalen på en restaurang inte är mer på och frågar om dessert eller kaffe. Det är faktiskt inte så svårt.
Till slut får vi dessertmenyerna; men suget har försvunnit och vi bestämmer oss för att lämma Ciro.
Så som svar på frågan i rubriken: Hur bra är egentligen stans nya italienska restaurang Ciro?
Det är bra. Det är gott. Men jag tycker att de där detaljerna saknas.
Det känns som ett genomtänkt koncept med en bra kock som lagar maten. Men någonstans på vägen har känslan tappats och det blir mer Instagram-vänligt än personligt.
I menyn och på hemsidan står det att det finns ett ord som sammanfattar allt som Ciro gör – kvalitet. Att det är kärnan i kärleken, omsorgen och noggrannheten i det som de serverar.
Jag håller inte helt med i det, tyvärr.
Men nu har jag testat pastan på Ciro och är mer än nyfiken på att testa deras pizza. Hoppas att pizzadetaljerna sitter och att ett andra besök gör att det känns mer personligt.
