Bilden till bilden tillhör Google Maps.
En vinterkväll i januari. Innan tö och vårsol. Snövita gator och en stad i vinterdvala. Få ställen lockar ut en ur sitt varma hem en sådan kväll, men Anna Gretas kändes mödan värd.
Runt 19.00 och den lilla lokalen var nästan full. Inte överdrivet full, men medelmåttigt sådär att alla platser är tagna men inget känns trångt. En överfull restaurang kan förstöra mycket men en tom restaurang förstör allt.
Upplägget på Anna Gretas är simpelt. Man väljer 4-5 tapas och skriver ned på en namnmärkt lapp, men att få dem matcha varandra är krångligare. Man hoppas på fullträff och låter sig bli serverad.
Det gick varken snabbt eller slött att få in vår mat. Personalen var trevlig men trött. Jobbade de över dagen innan? Var den varma stämningen en kuliss? Glöden tycktes inte komma ifrån köket. Nåväl, min tapastallrik bestod av rödbetor med chèvre, bönsallad med manchego, marinerade kronärtskockshjärtan, stekta champinjoner och ja, sniglar. En blandning inom ramarna där man inte riskerar skärsår av smaker som inte gifter sig.
Inget för överlagat, inget för rått. Djärvt tillagade rätter där kocken varken varit rädd att bränna chèvreosten eller översalta svamparna. En snigel eller två var seg, och bönsalladen hade kanske dressats med för mycket honungssötma. Anna Gretas känns klassiskt, men likt så många andra klassiska restauranger blir de bekväma. Maten är visserligen bra och väl tilltagen. Men gnistan är borta och mättast av alla är personalen.
Stället:
Litet och mysigt, men inte trångt.
Service:
Matt personal som inte hade kul på jobbet.
Mat:
God och vällagad, men inget utanför gränserna.
Slutbetyg:
Klassiskt och vardagligt, snudd på tråkigt.
