Bilden till vänster är kärleksfullt lånad av N.E.O. Bilden till höger är kärleksfullt lånad av Olivia Fransson.
Ni som frekvent besöker sajten och ägnar mina texter en smula noggrannhet kanske minns att mina förhoppningar inför matåret 2018 var att stans tapasrestauranger skulle skärpa sig, det har infriats kan man säga. För tapastrenden har stendött och genomgått en slags metamorfos och rest sig ur askan som italienska gentlemän.
Så även restaurangen jag valde att besöka den här gången, N.E.O. Mitt senaste besök där gick ju halvbra, eller besök och besök – jag vände i dörren för den vegetariska menyn bestod av 47 sorters ost i olika varianter. Svinkul för danskar – trist för mig.
De svala vårvindarna har sakta men säkert ersatts av ljummen försommarbris och restaurangerna växlar upp, uteserveringarna fylls och jag kryper ur mitt ide.
Ni kan ju förstå att jag gjorde trippla Brolin-hopp hemma i köket när jag läste att N.E.O. skulle svida om och börja kränga pizza, pasta och risotto istället – ut med osten, in med… annat!
Med raska steg går vi till N.E.O, nu jäklar ska här ätas!
Lokalen är så vitt jag kunde se oförändrad och den enda förändringen syns på menyn, bra så. Det finns ju inget att anmärka på stället som sådant, det ligger ju där det ligger och det är fint med vatten och det är ju trevligt att se flanerande Jönköpingsbor.
Det vegetariska utbudet är väl inte sådär jättebrett; två pizzor, en pasta och en sallad.
Vi testar en pizza som, utöver de vanliga ingredienserna även innehöll kronärtskocka (FÄRSK!), grön sparris (FÄRSK!!), pinjenötter och parmesan. Den var lagom stor och hade en festlig form – oval.
Kyparen var trevlig och väldigt käck, tänk er valfri säljare på Carlings. Det är ju en avancerad balansakt han genomför, gränsen mellan skön jeanssäljarsnubbe och trevlig kypare är tunn och passeras den så… ja, då blir det inte bra. Men den här gången höll det och det kändes nästan genuint!
Dock så måste jag ju påpeka att han envisades med att jag skulle uttala de avancerade italienska namnen på rätterna. Lite väl spexigt om du frågar mig, men… det var okej!
Förutom pizza så valde vi även den vegetariska risotton. Även den innehöll sparris, i det här fallet både grön och vit, ruccola och parmesan och det här är skitbra. Alltså verkligen skitbra. Om pizzan får beröm godkänt så får risotton mycket väl godkänt, eller MVG som vi sa på min tid.
Riset är perfekt kokt och smakerna välbalanserade. Risotto har ju en tendens att bli lite enformigt men i det här fallet så fortsatte den komplexa smaksammansättningen liksom överraska. Rena Markus Aujalay-flummet va? Men det var faktiskt så bra och jag får lite feeling här.
