Högt betyg till Rekohörnan

Jag är vegetarian av miljöskäl. När jag blev vegetarian för nästan tio år sedan, äntrade jag en kufisk värld, där jag kan bekräfta att vissa fördomar om att vegetarianer är riktiga. De äter konstigt och har ingen teve (jag äter konstigt och har ingen teve).
Men något har hänt sedan dess, och vegetarismen har normaliserats. Affärskvinnan som trycker en falafel till lunch. Tekniknörden som lägger ned timmar för att komponera det optimala receptet till fulländade vegoburgaren.
Barnen som väljer böna över höna, och konsumenten som ifrågasätter köttindustrin.

Men, nu handlar det ju om eko, eller reko. Rekohörnan, butiken som kör på 100 % ekologiskt. I slutet av augusti återöppnade Rekohörnan efter ett ägarbyte. Mina förhoppningar var höga, och det var med ett barns nyfikenhet jag hoppade in i butiken för att kirra käk. En snabb lunchdejt med min sambo, i slutet av september.

Jag kollade in menyn efter något vegetariskt, men var tvungen att fråga för att få ett svar. Mannen bakom disken kom av sig, och blev nästan lite generad när jag avbröt honom mitt i salladsuppläggningen. ”Tja… jo… Ja, vi kan erbjuda säsongens sallad, fast utan köttet”, fick jag till svar. ”Det blir bra”, svarade jag och drömde mig bort till ostdisken, vaknade till och beställde snabbt men tydligt två ”Säsongens sallad”. En utan kött, en med kött. En till mig, en till min sambo.

Medan mannen fortsatte med den föregående beställningen, sög jag in butikens atmosfär. En ganska mörk lokal för att ha så stora fönster. Sedan nyöppningen hade några nya hyllor dykt upp, några andra hade försvunnit. I övrigt var skillnaden inte märkbar. Den största skillnaden var att den italienska anda som fanns innan, hade ersatt av något slags gårdsbutikskänsla i city. Som en drive-through, där man kunde uppleva gårdslivet on the go. Lite nedbantat med andra ord, men lika sömnigt. Utbudet av varor var ungefär som innan – pesto, pasta och choklad. Tyckte mig se en tvål eller två, eller var det en kryddburk? Något märkligt i luften, ett lugnt tempo, och jag lade märke till hur solens strålar belyste de kringvirvlande dammkornen i rummet.

Nästan en kvart efter att jag klev in i Rekohörnan, påbörjades monteringen av min köttfria sallad, och i samma stund dök även min sambo upp. Jag frågade om man kunde sitta inne och äta, men Rekomannen såg tämligen förvånad ut, mumlade och gestikulerade att ”det går nog bra”. Trots att det fanns både bord och stolar i butiken, utrustade med bestick och vattenkaraff.
Vi kände oss förvirrade, och lite konstiga, så vi valde att ta en take away-sallad och sit outside in the sun. Stillsamt såg jag på när min sallad lades upp. Sakta, försiktigt, och med vördnad. Nästan som nattandet av ett barn, och nästan lika sövande. Rekomannen fyllde den ekologiska pappersskålen med dressade salladsblad, lika delikata som spänstiga. Med försiktighet lades några rostade rotfrukter i. Lila morötter, palsternackor i ojämna former och tunt skivad fänkål.

Iväg vi gick, men våra sallader, träbestick och varsin skiva surdegsbröd (riktigt surdegsbröd med bra skorpa) och satte oss i solen. Jag hoppade rakt ned i salladsskålen, simmade runt bland smakerna. Upp och i igen, utan att låta mina smaklökar torka. Doftade, iakttog och kände. Jag kände mig hemma – hemma i trädgården där jag växte upp. När jag bet i en av de alla olika stora tomaterna, kunde jag likaväl ha pallat en tomat från mammas växthus.
Just den smaken.
Smaken av sol och värme, och förväntan. De där rostade rotfrukterna var krispiga, och alldeles lagom salta, dressade i en kappa av ekologisk olivolja och touchad av syran från vinäger. Kan det ha varit äppelcidervinäger? Inte vet jag, men smaken kändes så äkta.
Vitkål, rostade frön, pesto alla Genovese (helt fri från potatisflingor) dansade runt i min mun, och för en stund var det fortfarande sommar, långt in i september. Pricken över i:et, slaget i magen, körsbäret on top, var delikata små kaprisknoppar och tunna skivor av parmesan. Sältan, åh sältan, var perfekt.

Men, precis som ett körsbär on top, skulle man önska mer än vad som fanns. Emellertid är det kanske så det ska vara. (Eller nej, jag hade verkligen velat ha mer ost).

För att knyta ihop min berättelse, så återgår jag till vegetarismen. När jag blev vegetarian, upplevde jag en kufisk värld, för att sedan se den utvecklas och bli något som idag inte är särskilt märkligt alls. Kanske är det likadant med den ekologiska kulturen, att just nu när allt fortfarande känns så nytt och främmande är det kufiska eldsjälar som syns. Ge det lite tid, och ät ekologiskt med hull och hår. Låt Rekomannen få ta sin tid med sin salladsuppläggning; det är i grund och botten inte det påklistrade leendet som gör maten, utan råvarorna. Och tro mig, råvarorna – de fanns på riktigt.

Prisnivån: Jag fick betala fullpris på min sallad, som var identisk med original men där köttet hade uteslutits. Runt 85 kronor.